Hur ska vi kunna ta tag i ungdomsbrottslighet när polisen inte vågar/orkar/vill ta tag i problemen? Tre killar är och bråkar i en affär. Två lyckas smita iväg, den tredje åker fast. De två smitarna stryker runt affären men ser att polisen fortfarande är kvar och håller sig undan. Efter ett tag går dom dit där den tredje killen bor, alltså han som åkte fast.
Jag möter dessa två killar i trappentren och talar om för dom att deras kompis inte är hemma. Jag berättar även för dom vad kompisens mamma råkat ut för pga av deras bus i trappan när dom gick till affären. Visar dom någon som helst ånger, oooo noooo. Istället frågar den ene kille på ett hotfullt sätt hur min dotter mår. Jag bara tittar på honom och undrar vad det har med det hela och göra och får ett korkat svar av snorungen. Han spottar framför mig, jag slår till honom lätt på armen och säger till honom att försvinna från trappan. Jag bor där men inte han. Han bor inte ens på området. Så jag säger till honom att försvinna. Han utmanar mig; kom med ut och prata om du vågar. Försvinn snorunge upprepar jag.
Efter ett tag kommer polisen hem med den tredje killen. Han bor i samma trappuppgång som jag, dörren mittemot. Det är inte första gången han kommer hem med polisen! Jag knackar på för jag vill att polisen ska säga till de andra två att försvinna från trappuppgången. Dom spottar och förstör i trappan och det bor en äldre handikappad man på bottenvåningen. Dom står nästan utanför hans dörr och för ett jäkla liv. Jag behöver väl inte tala om hur han måste känna sig. Jodå, dom ska be dom sedan. Det hörs ända upp till mig hur dom pratar nere i entrén. En annan trappgranne är där och försöker prata med dom.
Grannpojken går efter ett tag ner till kompisarna i trappan. Jag bor på andra våningen och kan höra genom ytterdörren vilket liv det är i trappan. Den ene av killarna öppnar porten och slänger ut en träbit av en ram till det som en gång var en anslagstavla som dom förstörde förra gången dom stod i trappan, på polisbilen. Gången dessförinnan förstörde dom locket till ett eluttag som sitter i trappentrén. Polisen är kvar i lägenheten och pratar med mamman. Hon är ensam med två manliga poliser, ensam tillsammans med sina tre små barn. Hennes man är inte hemma. Han befinner sig på ett sjukhus långt härifrån. Tycker synd om henne. Hon kan inte så mycket svenska, ingen tolk finns med och dom är män inne i hennes lägenhet.
Efter ett tag går poliserna. Jag står på balkongen och ser entrén i den tonade vindrutan på polisbilen som står precis utanför porten. Poliserna pratar en liten stund med killarna, sedan går dom ut till bilen. Pojkarna är kvar i trappan. Jag frågar från balkongen vad vi ska göra om dom står där och fortsätter och föra liv. Poliserna ser besvärade ut, vänder tillbaka och säger till pojkarna att lämna porten. Ordkrig uppstår. Pojkarna är inte snälla i sina ord och dessutom är dom hånfulla. Grannpojken säger till den ene polisen. Vad fan är det med dig. Det hörde jag klart och tydligt. Det händer inget. Poliserna sätter sig i bilen. Innan dörren slår igen säger en av pojkarna föraktfullt; Trevligt sommarlov på dig, varvid polisen svarar, det samma du.
Pojkarna är i fjortonårsåldern. Varför kördes inte de andra pojkarna hem? Varför tillät dom grannpojken att bara lämna lägenheten? Varför brydde dom sig inte om min önskan om att be pojkarna lämna porten från början?
Vilka signaler lämnar detta till dessa grabbar som håller på med småbrott, störande av människor, uppträder hotfullt, uppträder respektlöst mot oss äldre?
Dom är i fjortonårsåldern!!!!
Ladygail
